.jpg)
Segrarna skriver historien brukar det heta. Nu samlas biståndsgivarna, inklusive Skandinaviens, hos den lokala regeringen i Banda Aceh för att gratulera sig själva. Relativt sett var stödet till Aceh lika omfattande som Marshall-hjälpen till Västeuropa efter andra världskriget. Och tveklöst gick det bättre än befarat i Aceh. Dåtidens vanliga invasion av militär och korrupta affärsmän i Indonesiens krisområden förhindrades genom samarbete mellan den nya regeringen i Jakarta och de stora biståndsorganen. Resultatet blev sjukvård, uppröjning, reparationer, plus ny infrastruktur, hus och brunnar med mera.
Men man glömmer gärna, att den viktigaste orsaken till att detta var möjligt var de reducerade striderna i början av 2005 och fredsöverenskommelsen ett halvår senare i Helsingfors mellan Jakarta och frihetsrörelsen GAM. Genom mer demokrati i Aceh än någon annan stans i Indonesien skulle både GAM och de nationella partierna men även andra politiska grupper och civilsamhället i Aceh få bygga upp en självstyrande provins med egna partier och mindre korrupt administration, såsom på Åland. Och man glömmer fullständigt, att biståndet därefter inte främjade eller ens försvarade de demokratiska reformerna, inte ens såsom Marshall hjälpen i Europa. Därmed rämnade fundamentet för lyckad fred och utveckling i Aceh. Så samtidigt med den tekniska återuppbyggnaden har korruptionen och maktmissbruket fortsatt. Politiken och administrationen domineras av de konservativa GAM-ledarna tillsammans med deras gamla fiender, oligarkerna och den politiska eliten i Jakarta. Reformisterna i frihetsrörelsen och civilsamhällegrupperna har marginaliserats. Brotten mot de mänskliga rättigheterna har sopats under mattan. Sharialagarna missbrukas av våldsbenägna dogmatiker. Aceh hör åter till de minst demokratiska delarna av Indonesien. Hur kunde det gå så illa med löftet om demokratisk fred, korruptionsbekämpning och inkluderande utveckling; och vad gjorde skandinaviskt bistånd?
Naturligtvis var det först nödvändigt att bygga upp katastrofinsatserna separat från den raserade, militariserade och korrupta lokala administrationen i Aceh. Men biståndet och demokratiseringen fortsatte att hållas isär – med Skandinaviskt stöd. Alltså kunde biståndet sällan bidra till bättre administration och fredsbyggnad, inklusive integration av före detta gerillasoldater och alla de som drabbats av inbördeskriget. Dessa tvingades istället använda sina gamla kommandostrukturer och personliga nätverk till att på korrupt väg få tillgång till resurser. Naturligtvis kunde givarna ha satsat parallellt på freds och demokratiarbete, men det avvisades oftast. (Jag vet, för jag deltog som engagerad forskare.) Olof Palmecentret, socialdemokratiska Friedrich Ebert Stiftung och indonesiska pro-demokrater gjorde heroiska försök men fick bara fickpengar och axelryckningar. Inte ens då de konservativa GAM ledarna kidnappade deras projekt ställde donatorerna upp till försvar utan utnämnde istället pro-demokraterna till bråkmakare. (Forskning finns att tillgå: se http://folk.uio.no/ollet/).
Alltså underminerades till och med den hoppfulla koalitionen av GAM-reformister och civilsamhällegrupper som vann valet 2006 av guvernör och borgmästare runt om i provinsen. Ett gyllene tillfälle att stödja de nya demokratiska ledarna och deras projekt gick förlorat – inklusive deras strävanden att motverka korruptionen, gynna kvinnornas ställning, främja intresseorganisering och folkligt deltagande i lokal förvaltning. Istället stärktes de konservativa krafterna, korruptionen bredde ut sig och reformisterna och civilsamhällegrupperna försvagades och lämnades åt sitt öde. Därefter gick de konservativa GAM ledarna starkt framåt i parlamentsvalen 2009 med sitt nya Partai Aceh, genom hotelser och baktaleri av reformisterna och civilsamhälleaktivisterna samt lönsam kohandel med de forna fienderna bland oligarkerna och den politiska och militära eliten i Jakarta.
Visst gjordes alternativa försök. Ett initialt mycket framgångsrikt pilotprojekt i Södra Aceh genomfördes t.ex. med svenskt stöd (från International Centre for Local Democracy i Visby, ICLD) för att istället få igång reformer och demokratisering på lokal nivå inom ramen för internationellt kommunsamarbete. Men när civilsamhälle-aktivisterna, forskarna och de lokala ledarna hade fått allt det svåra på plats i både Södra Aceh och i guvernörens palats i Banda Aceh så lyckades ICLD inte ens mobilisera tillstymmelsen till svenskt intresse utan satsade på annat, så det hela kollapsade. Ett annat men norskt exempel är att försök att främja freds och demokratiutbildning avvisades med huvudargumentet att det skulle ske vid en muslimsk institution, om än det bästa universitetet.
Mönstret upprepades i nyvalet av guvernör och borgmästare som skulle skett 2011. Först misslyckades de konservativa GAM ledarna med att bojkotta valet, men fick istället sina allierade i Jakartas elit att helt lagstridigt skjuta upp det till 2012 – så att reformisterna som kommit till makten 2006 skulle försvagas och de konservativa skulle kunna vinna genom hot om att annars ta till vapen. Det internationella samfundet samtyckte i tystnad, och därmed var reformisterna och pro-demokraterna uträknade.
Så trots försök inför parlamentsvalet tidigare i år att bl.a. bilda ett nytt lokalt parti bland GAM-reformister och civilsamhälleaktivister (Partai Nasional Aceh) var slaget förlorat. Nu visade visserligen många väljare sitt missnöje med de konservativa GAM-ledarnas maktmissbruk och havererade ekonomiska och sociala politik, men mest genom politisk apati och röster på de Jakarta-baserade partierna. Ett reellt demokratiskt lokalt alternativ saknades.
Alltså sitter GAM-traditionalisterna kvar vid köttgrytorna och firar nu med Jakarta och biståndsgivarna 10-årsjubiliet av tsunamin. Tillsammans förtiger de alla förlorade chanser att kombinera återuppbyggnad med demokratiskt freds- och utvecklingsarbete. För både den indonesiska eliten och biståndsgivarna är nöjda med att Aceh stabiliserats genom att man integrerat och delat makten med de konservativa GAM ledarna. Det kallas lyckad statsbyggnad. Svenskt bistånd behöver bättre prioriteringar!