Det är glädjande att norska kolleger som nu senast Øivind Bratberg (ISV bloggen 30/3) börjat uppmärksamma den djupa krisen i svensk socialdemokrati. I september 2010 drabbades det svenska partiet av sitt värsta nederlag på nästan 100 år. Partiledaren och partisekreteraren och stora delar av partiets övriga ledning har avgått. Det fanns ingen uppenbar ersättare som partiledare med gedigen analys och framtidsperspektiv. Håkan Juholt och Carin Jämtin som nominerades och valdes vid extrakongressen 25-27 mars, var oprövade kompromisskandidater i sista minuten. Och det finns stora risker att de kommer att begränsas av rivaliserande tendenser i partiet och att de därför får svårt att driva igenom meningsfulla förändringar, speciellt på kort sikt.
Man kan argumentera att detta inte är unikt inom den Europeiska Unionen och att till sist även svensk socialdemokrati och välfärdsstat fått ge efter för nyliberalismen och den konservativa populismen. Men om man ser det från ett globalt och mindre eurocentriskt perspektiv är krisen faktiskt ganska underlig. Valförlusten handlade främst om bristen på ett verkligt alternativ till det moderaternas nya populistiska politik till stöd för de ’arbetande människorna’ – det vill säga de med bra arbeten. Och detta budskap lyckades moderaterna övertyga en hel del som förstås såg sig som goda arbetare och tjänstemän vilka gärna ville ha mindre skatter för att de varit så duktiga. Moderaterna lyckades till och med övertyga dessa ’goda arbetare’ att skattesänkningarna till dem inte skulle hota vare sig välfärdsstaten eller den gamla välfärdsgrundade tillväxtmodellen. Men det allvarligaste var inte bristen på socialdemokrater som kunde stå emot och förklara tokeriet och lägga fram ett entusiasmerande alternativ utan om att allt fler socialdemokrater började ge upp och argumentera att orsaken till moderaternas framsteg var att socialdemokratiska idéer helt enkelt blivit underminerade av globaliseringen och den post industriella utvecklingen.
Detta är, vill jag hävda, helt fel. Socialdemokratiska idéer och strategier har istället blivit allt mer giltiga i både post-industriella länder och i nya industriländer utanför Festung Europa.
Krisen i den internationella giganten Olof Palmes gamla parti handlar istället om provinsialism, självtillräcklighet och kortsiktig politik.
Den post-industriella kontexten
I det första och mest uppenbara fallet är förstås, att socialdemokratin fortfarande är vid god vigör och till och med vid makten alldeles nästgårds, på andra sidan kölen i minst lika post-industriella och globaliserade Norge. Den liberala förklaringen av Norges framsteg är naturligtvis oljeinkomsterna, men det är missledande. På samma sätt som den tidiga Keynesianism och de goda exportinkomsterna från handeln med Tyskland inte var de grundläggande orsakerna till framväxten av den svenska socialdemokratins hegemoni på 1930-talet, utan snarare det sätt på vilket de ekonomiska stimulanserna kunde upprätthållas under årtionden med hjälp av produktiv välfärdspolitik och sociala pakter – på samma sätt är nu huvudorsakerna till den socialdemokratiska modellen styrka i Norge inte oljeinkomsterna som sådana utan hur de använts och styrts.
Norge är unikt bland världens nyrika råvaruländer genom att ha undvikit ‘holländska sjukan’ (att spendera för mycket, driva upp kostnaderna och på så vis underminera konkurrenskraften i andra branscher), omfattande fokus på räntebaserade profiter, förvärrad korruption och omåttlig nationell chauvinism. Och den enda rimliga förklaringen är den långa traditionen av socialdemokratiska institutioner och politik.
För bara några år sedan lyckades dessutom det norska socialdemokratiska partiet återta sina positioner efter katastrofvalet 2001 och striderna mellan de fackföreningsbaserade och Tony Blair inspirerade fraktionerna. Den remarkabla återkomsten byggde på att man enades om att bevara grunderna i den skandinaviska modellen. Samtidigt var man ense om att effektivisera staten, den offentliga sektorn och servicen och göra den mer användarvänlig. Och man sökte samarabete med det gröna nya-sociala-röreelser orienterade Sosialistisk Venstre (som till skilland från det svenska Vänsterpartiet saknar kommunistisk barlast) och det regionalt Senterpartiet (som till skillnad från sitt svenska systerparti inte blivit ny-liberalt). Istället för privatiseringar och skattesänkingar har det gemensamma arbetet sedan 2005 handlat om genderfrågor, social jämlikhet, god generell välfärd (speciellt full utbyggnad av daghemmen), full sysselsättning och effektiva offentliga tjänster samt en aktiv bistånds och utrikespolitik för att tillsammans med strategiska investeringar försvara den skandinaviska modellen och göra näringslivet konkurrenskraftigt. Naturligtvis finns det utmaningar, men undersökningar tyder på, att även stora delar av den norska eliten tycks stödja basala delar av den skandinaviska modellen, från kyrkan till näringslivet och den populistiska oppositionen.
De nya industriländerna
Ännu viktigare är, att social demokratiska idéer blivit mer relevanta i globalt perspektiv, i den större delen av världen, i Asien, Afrika och Latinamerika, inte minst i tillväxtländerna. Det finns två huvudorsaker till detta.
Det första är att den skandinaviska socialdemokratins huvudargument vunnit terräng på bekostnad av både ekonomisk determinism och revolution: man kan avancera genom demokratisk politik. Visserligen är skadorna från kolonialismen och det kalla kriget betydande. Auktoritära regimer som i Kina och Burma dröjer kvar och i värsta fall i Libyen också. På annat håll har den breda demokratiska vågen ofta dämpats av mäktiga eliter och maktmissbruk. Och frustrerade medelklasser söker militärt stöd för ”lag och ordning” som i Thailand. Men utrymmet har ändå vidgats. Även i Tunisien och Egypten har fredliga demokratiaktivister lyckats underminera auktoritära regimer. Strukturerna verkar inte längre oövervinnerliga. De flesta engagerade kan avancera genom att vidareutveckla rudimentär demokrati, så att vanligt folk på sikt verkligen kan kontrollera offentliga angelägenheter och se till så att beslut om maktfördelning och välfärd kan genomföras. Det var mer demokrati som möjliggjorde fred i Aceh efter tsunamin, i motsats till Sri Lanka. Det är medborgerligt engagemang i budgetarbete och planering, och i styrelser för bland annat hälso- och sjukvård, som minskat maktmissbruket i Brasilien och indiska Kerala. Det är krav på mer demokratiska kanaler för fackföreningar, företagare, aktivister och skakkunniga att påverka samhället som ökar i vitt skilda länder som Sydafrika och Indonesien. Så därför växer också intresset för de historiskt mest framgångsrika demokratiprojekten, de Skandinaviska.
Den andra orsaken till den skandinaviska socialdemokratins ökande relevans är den snabba tillväxten i storheter som Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika. Här är utvecklingen mer ojämn än i klassiska utvecklingsstater som Sydkorea och Taiwan. För rövarbaronerna investerar inte alltid produktivt och samordnat. Å ena sidan gynnas en rad företagare, medelklassgrupper, jordägande bönder och skickliga arbetare. Å andra sidan ökar antalet tillfälligt anställda. Fattiga bönder slås ut. Jordbruksarbetare och daglönare saknar ofta jobb. Det blir ännu fler småhandlare, lumpsamlare och fattiga barn. Indiens tillväxt, till exempel, vilar mer på service och avancerad produktion än industrier där vanligt folk kan få jobb. Ett generellt problem i tillväxtländerna är när sektorerna inte främjar varandra. Då cementeras den ojämna utvecklingen och inkomstskillnaderna. Dessutom sprids problemen till svagare länder. Där dumpar till exempel Kina sin överskottsproduktion, exploaterar råvarorna och använder ännu billigare arbetskraft.
Följaktligen växer kraven i allt fler länder på investeringar som skapar mer arbete i kombination med jämlikare löner och sociala säkerhetsnät. Kina saknar ett generellt välfärdssystem, men socialdemokratiska regeringar gör framsteg som i Brasilien. Även Indien prövar universella välfärdsordningar. För gamla hierarkier löses upp, protesterna ökar och de styrande måste vinna val. Dessutom visar en ny och mycket omfattande undersökning av FN:s forskningsinstitut för social utveckling (UNRISD), att fattigdomsbekämpningen som letts av Valutafondens och Världsbankens idéer ofta misslyckats för att den negligerat maktrelationerna. De lyckade fallen har istället berott på strukturella omvandlingar genom statligt ledd tillväxt på grundval av produktiv sysselsättning för alla och universella sociala skyddsnät. Detta har i sin tur krävt progressiva koalitioner – och oftast demokrati nog att bygga dem.
Återigen är Skandinavien en viktig referens. Intresset är störst för den framgångsrika kombinationen av välfärd och tillväxt med början på 30-talet, mot aggressiv kapitalism och arbetskonflikter, depression och fattigdom. Grundbulten var att fördelarna med den keynesianska stimuleringen av ekonomin och de förmånliga exportmarknaderna kunde upprätthållas genom centrala avtal mellan arbetsgivare och fack, med stöd av den socialdemokratiska regeringen. Medan de dynamiska företagarna fick arbetsfred, möjlighet att rationalisera, och löner som utgick från vad konkurrensutsatta företag kunde betala, fick fackföreningarna solidariska löner som gynnade de lågavlönade, skapade mer jobb och tvingade fram investeringar och tillväxt i även svaga branscher. Dessutom fick löntagarna socialt grundskydd och efter hand inflytande i landets (och i någon mån företagens) styrelser och utredningar. Så ökade tillväxt och skatteintäkter genom jämlika löner, full sysselsättning och social trygghet. Så blev demokratisk samhällsreglering viktigare än förstatligande.
I den större delen av världen är visserligen de strukturella förutsättningarna för lika starka organisationer, myndigheter och positiva regeringar sämre. Men hos oss var politiken lika viktig som strukturerna, och tre processer röner störst intresse.
Den första är de relativt tidiga kraven på universella välfärdsordningar via stat och kommun istället för behovsprövning och självhjälp via civila organisationer, vilket dominerade på annat håll. Priset var svagare organisationer, bortsett från kompromissen med fackligt ansvar och både individuella och statliga bidrag i fråga om arbetslöshetskassorna. Men ”särintressen” kunde motverkas när de inte främjade ”det allmänna bästa”. Och det blev möjligt för socialdemokraterna att inkludera såväl arbetare som arbetslösa, bönder, småföretagare och tjänstemän i ett demokratiskt och solidariskt folkhem. Därmed vann man val. Därmed erbjöds ett alternativ till det fascistiska folkhemmet. Och därmed gynnades efter hand även ungdomars och kvinnors självständighet genom generellt statligt stöd till individen istället för till familjen som i den mindre generösa kristdemokratiska välfärdsmodellen, eller via marknaden och civilsamhället som i liberalernas behovsprövade grundbidrag.
Den andra processen är att arbetarrörelsen (liksom arbetsgivarna) samordnade sina organisationer och att kraven på intresserepresentation i landet styrelse ledde till regler som också främjade breda, nationella och demokratiska organisationer.
För det tredje kompletterade intresserepresentationen den liberala demokratins allmänna val och autonoma civilsamhälle. Därigenom skapades mötesplatser för samverkan, kontroll och inflytande, vilket bidrog till vårt unika förtroende för en stark offentlig sektor.
Implikationer för den socialdemokratiska krisen i länder som Sverige
I den större delen av världen har alltså de socialdemokratiska idéerna blivit mer relevanta på grund av det ökade utrymmet till och med inom den marknadsdriva globaliseringens ramar för åtminstone begränsad demokrati och ekonomisk tillväxt. Men dessutom har socialdemokratin blivit viktig för att den genererar idéer om hur man kan tämja globaliseringens avigsidor genom arbete för mer genuin och omfattande demokrati till förmån för koalitioner som strävar efter välfärdsbaserad tillväxt.
Men gör socialdemokratin ökande relevans i den större delen av världen att rörelsen kan återfå sin betydelse även i länder som Sverige? Svaret är att detta inte alls är omöjligt, om politiken blir mindre provinsiell.
Visst har Sverige och Norge blivit mer nyliberala och postindustriella och påminner mest om EU och USA. Men samtidigt är länder som Sverige numera mycket mer integrerade än tidigare med den större delen av världen. Och därför är socialdemokratins växande internationella relevans betydelsefull även här hemma.
För det första berörs nu även vi av några av de nackdelar som länge drabbat till exempel Sydafrikanska och Brasilianska fackföreningar. Då är det vår tur att lyssna. De har bland annat lång erfarenhet av att hålla samman rörelserna när arbetsgivarna minskar antalet fast anställda, hyr in arbetskraft, lägger ut arbetet på externa enheter och ställer migrantarbetare mot andra.
För det andra är vår diskussion om hur ungdomsarbetslösa, invandrare, egenföretagare och stressade medelklassfamiljer kan inkluderas i rättvisa program för arbete, välfärd och service istället för att splittras genom ojämlika privata lösningar inte heller unik. I den större delen av världen handlar det mer om demokratiska alternativ för alla de arbetare, bönder, små affärsmän, städernas fattiga och även många i medelklassen som måste söka hjälp hos patroner och etniska och religiösa organisationer. Men grundfrågan om inkludering och lika rättigheter är gemensam.
För det tredje gäller samma sak den kompletterande demokrati som prövas lokalt ibland annat Brasilien och indiska Kerala varigenom fragmenterade sociala rörelser, aktionsgrupper och engagerade sakkunniga kan förenas och delta i planering och skötsel av samhället samt motverka korruption. Liknande reformer kan behövas hos oss också, så att inte bara etablerade organisationer och nätverk kommer till tals och därmed underminerar förtroendet för offentliga institutioner.
För det fjärde har länder som Sverige blivit mer beroende av att allt fler produkter som vi efterfrågar tillverkas billigt på annat håll och på ett sådant sätt att människor och natur drabbas. Då står de flesta av oss maktlösa inför både den marknadsstyrda globaliseringen och de stater och företag som negligerar demokrati och mänskliga rättigheter. Då räcker inte Solheims och marknadens utsläppsrätter och inte heller dagens bistånd. Då krävs det mycket mer internationell samverkan med progressiva lokala krafter som kan tämja globaliseringen, så som kapitalismen började regleras på 30-talet.
Detta är inte omöjligt. Som vi sett finns det likasinnade aktörer att samarbeta med. Den potentiellt mäktiga värdegemenskapen i Norden kunde också bidra. Men medan Norge åtminstone har ett globalt engagemang tyder den svenska valrörelsen, debatten efteråt och den nye partiledare Håkan Juholts linjetal på partiets extra kongress på att den efterlängtade återgången till den sociala jämlikhetens och fulla sysselsättningens primat matchas med självgodhet och Europeisk provinsialism.
I valrörelsen sade inte ens Palmes gamla parti något nämnvärt om Sveriges roll i världen. Knappt ett ord om biståndet och utrikespolitiken. Och nu efteråt ser partiets kriskommission fortsatt globaliseringen mest som ett hot. Och detsamma verkar gälla den nya partiledaren Juholt. Knappt ett ord om hur man kunde bygga alternativ strukturpolitik och vitalisera välfärden och demokratin som en del av det internationella intresset för en socialdemokrati som kan tygla globaliseringen. I korthet är problemet den provinsiella politiken, inte de grundläggande idéerna.