Försummad tredje länk i ’förmedlingen’

När är forskning och undervisning viktig? Och hur ska den då förmedlas, från lärare och forskare till brukare och allmänt intresserade medborgare?

"Det råder heller ingen tvekan om att forskningen spelar en viktig roll när den omedelbara verkligheten tränger sig på och journalisterna anser att något av det vi undervisar om och forskar på har nyhetsvärde - som när det sker en folkresning i Indonesien eller Egypten (bildet)", skriver Olle Törnquist. Foto: Ramy Raoof

Frågorna är enkla att besvara när det gäller utbildning och forskning som efterfrågas av departement, forskningsråd eller näringsliv, vilka kan betala för vad de vill ha. Beställarna formulerar målen. Det sker precist i fråga om uppdrag till institut-sektorn och universiteten; det sker mer allmänt i forskningsrådets program och universitetens och högskolornas utbildningslinjer. Därefter levererar lärare och forskare, som arbetat under professionellt ansvar och med mer eller mindre frihet. Mottagare är studenter i undervisningsrummen, kollegerna som säkrar kvaliteten och för forskningens framåt, uppdragsgivarna som vill ha en föredragning och allmänheten som önskar en framställning vilken knyter an till andra frågor av intresse i det offentliga samtalet. De två senare fallen inkluderas gärna i begreppet förmedling.

Det råder heller ingen tvekan om att forskningen spelar en viktig roll när den omedelbara verkligheten tränger sig på och journalisterna anser att något av det vi undervisar om och forskar på har nyhetsvärde. Som när det är allmänna val; som när det sker en folkresning i Indonesien eller Egypten; som när en Breivik spränger regeringsbyggnader och mördar politiska motståndare. Självklart ska vi då (i rimlig mån) svara på frågor – och se till så att vi inte blir felciterade och missbrukade.  

Återigen talas det om vårt förmedlingsuppdrag.  Och i båda fallen sägs det, att universitetet bör hjälpa oss med förmedlingsstrategier, professionella råd och annat.

Men det finns ett tredje fall. Detta är när kolleger undervisar och forskar om något väsentligt fastän det inte efterfrågas av stat eller marknad. Som när kolleger sprider kunskap och deltar i det offentliga samtalet om en rad demokratifrågor (ofta i samarbete med kritiska journalister), fastän de välbetalda journalisterna inte ringer och frågar eller beställer kronikker. Som i Indonesien när Suharto kontrollerade journalisterna – eller nu efteråt när affärsmännen och deras politiker köpt upp media. Eller som nu senast i Nordafrika. Och faktiskt här hemma också, ibland. Myndigheter, forskningsråd och aktörerna på marknaden ställer ju som bekant inte alltid de viktigaste frågorna här hemma heller. I Uppsala etablerades statskunskapen på 1600 talet för att utbilda retoriska härskare. Det har ändrats, men kanske inte helt och hållet. Och även i Oslo där faget etablerades efter kriget för att istället främja oberoende samhällsvetenskaplig kunskap och diskussion bör vi förstås fråga oss hur detta prioriteras.

Vi talar nu om den engagerade akademikern, om den offentlige intellektuelle. Som vi förstås är ense om ska skiljas från bekräftelsejagande linslöss och gladiatorer. Och som vi förstås ställer samma höga krav på i fråga om inläsning och kvalitet som i annat akademiskt arbete, hur viktig frågan än är. Men det tycks råda viss oenighet om i vad mån universitet och institut som det för statsvetenskap bör visa sin uppskattning och lägga till rätta även för denna speciellt krävande form av förmedling. Det kan sägas, att den engagerade akademikern för det mesta agerar individuellt på samma sätt som civilsamhället mot staten, och att så må det vara. Men på samma sätt som den Skandinaviska välfärdsstaten varit till för att garantera individuell frihet, kunde vi kanske diskutera hur våra gemensamma institutioner kan främja seriöst intellektuellt engagemang i det offentliga samtalet? För även i länder långt norr om Sydöstasien och Nordafrika är ju sådan verksamhet förknippad med speciella risker; och det krävs alltid extra tid och kraft att formulera de svåra och oönskade frågorna och att förmedla och diskutera resultaten. Sådana arbetsinsatser är svåra att bedöma, men knappast svårare än i fråga om annan seriös akademisk verksamhet.   

Av Olle Törnquist
Publisert 21. okt. 2011 13:10