Avgörande vägval i Indonesien

Den 9 juli är det presidentval i Indonesien – en av de gryende ekonomiska stormakterna, det största muslimska landet och den tredje största demokratin bakom Indien och USA. Vad handlar valet om och hur hållbara är framstegen?

Joko Widodo er en av flere kandidater som stiller til valg i Indonesia, 9. juli. (Bildet: Office of Communication, Informatics and Public Relation, Jakarta Provincial Government)

Den 9 juli är det presidentval i Indonesien – en av de gryende ekonomiska stormakterna, det största muslimska landet och den tredje största demokratin bakom Indien och USA. Efter mer än 30 års diktatur och en djup ekonomisk kris har Indonesien nästan blivit bäst i klassen av nya demokratier. I april valdes ett nytt parlament, allt medan generalerna tog makten i Thailand och diktaturerna överlever i Vietnam och Kina. Men nu står mycket på spel. Vad handlar valet om och hur hållbara är framstegen?

 

Kandidaterna är varandras motsatser, kampen har hårdnat, ingen är given segrare. Nummer 1 på valsedlarna är Suhartos förre svärson, Prabowo Subianto (63). Efter diktaturen avskedades han som chef för kommandostyrkorna. Han hade kidnappat och avrättat demokratiaktivister, övervägt en kupp och drivit terror på Öst Timor. USA vägrar honom fortfarande visum.

 

Men Prabowo är också son till teknokraternas nestor, ekonomen och högersocialisten Sumitro Djojohadikusumo som revolterade mot president Sukarno till förmån för väst och Suharto och byggde ett mäktigt internationellt nätverk. Därmed kunde Prabowo istället göra tveksam affärskarriär och nu är han tillbaka med fabulösa ekonomiska resurser. Med dem köps journalister, karriärsugna fackföringsledare och f.d. vänsteraktivister, för att dölja liken i garderoben och vinna legitimitet. Dessutom byter han tjänster med de mäktigaste. Först gick Sukarnos dotter Megawati med på en ohelig allians men nu är vännerna mer närstående: dels Suhartos gamla Golkar-parti, vars chefs-oligark Aburizal Bakri har dåliga opinionssiffror; dels de splittrade modernistiska muslimerna, från extrema räddningsfronten och broderskaparna till liberalerna som fått utse vicepresidentkandidat.

 

Kohandeln är oförblommerad och opportunistiska liberaler och socialistiser fördöms av konsistenta demokrater som journalisten och författaren Goenawan Mohammad. Men ändå framstår Prabowo som den starke man många önskar åter. Strategin är att kombinera de politiska framgångsrecepten i dagens Asien. Massorna lockas med auktoritär populism (som Thaksins rödskjortor i Thailand) och religiös nationalism med snabb tillväxt (som Modi i Indien). De besuttna och mäktiga, å andra sidan, lovas stabilitet genom mindre frihet och demokrati, starkare presidentmakt och hårda nypor mot korruptionen (som kungens, militärens och medelklassens gulskjortor i Thailand).

 

Kandidat nummer 2, Joko Widodo (53), är raka motsatsen. Jokowi, som han kallas, är en medelålders, ödmjuk pluralist från relativt blygsamma affärskretsar. Men framförallt är han den mest uppskattade av de nya lokala politiker som vuxit fram genom direktval av borgmästare och guvernörer och som kunnat distansera sig något från de illa sedda partierna, i Jokowis fall Megawatis nationalistparti. Först vann Jokowi i hemstaden Surakarta (Solo) på Centrala Java, och återvaldes med förkrossande majoritet; sedan vann han mirakulöst nog även i huvudstadsregionen Jakarta. Båda städerna var i kaos (socialt, infrastrukturellt och miljömässigt) och omöjliga att styra, men Jokowi lyckades vända skutan. Inte med diktat, som Prabowo vill, utan genom sociala pakter mellan de affärsmän, den medelklass och de fattigfolks-organisationer, fackföreningar och engagerade medborgargrupper som kunde övertalas att vända kaos till hållbar utveckling genom demokratisk samverkan och effektiv administration. Trottoarer, torg och flodsträder rensas upp tillsammans med fattiga som får reglerade marknader och bättre bostäder; minimilönerna höjs; kollektivtrafiken byggs ut; utbildning, hälso- och sjukvård rustas upp.

 

Detta är emellertid svårare på nationell nivå. Först krävdes fabulös popularitet för att nomineras som presidentkandidat. Det lyckades, för journalisterna älskade Jokowi. Men nu gör motståndarna som Modi i Indien, köper upp media.

 

Dessutom saknas breda nationella organisationer motsvarande de progressiva aktörer som Jokowi kunde förhandla med lokalt. Visst har han medarbetare från t.ex. anti-korruptionsrörelsen och allianserna för mänskliga och sociala rättigheter, som Teten Masduki och kvinnopolitikerna Eva K. Sundari och Rieke Dia Pitaloka. Men Indonesiens verkliga akilleshäl är bristen på breda organisationer som utgår från städernas fattiga och arbetarnas, böndernas, medelklassens och de produktionsinriktade affärsmännens intressen. Dessa grupper saknar dessutom resurser att bygga ett tillräckligt stort alternativt parti för att ens få delta i valen; och de ledare som istället kandiderat genom olika etablerade partier har mest misslyckats.

 

Nationellt har därför Jokowi blivit mer beroende av de samarbetspartners som redan är mäktiga – som Suhartos arméchef Wiranto, de pragmatiska traditionalistiska muslimerna och tidigare Golkarledare som mediemagnaten Surya Paloh och oligarken och förre vicepresidenten Jusuf Kalla, nu kandidat på nytt. Därmed har de politiska skillnaderna mellan Prabowo och Jokowi minskat och Jokowi har tappat i opinionsmätningarna. Oron sprider sig.

 

Frågorna är då, om Indonesiens demokrati skulle överleva under Prabowo och om den kan fördjupas med en urvattnad Jokowi? Hittills har den internationellt stödda demokratiseringen inkluderat den mäktiga eliten, medan pro-demokraterna hänvisats till det civila samhället och rådgivning när det passat etablissemanget. Detta har skapat en ganska fri och stabil valdemokrati där de mäktiga eliterna tävlar sinns emellan. Vidare har det möjliggjort tillväxt genom export av råvaror och låglöneprodukter samt ökad köpkraft bland de övre klasserna. Men samtidigt visar forskningen, att de sociala och ekonomiska orättvisorna ökat, att naturen har plundrats, och att eliten med fingrarna i syltburken inte lyckats stärka rättsstaten, bekämpa korruptionen och främja folklig representation. Så även om själva valen nog skulle överleva under Prabowo, är det föga troligt att de som inte hittills engagerat sig mot plundring och korruption skulle ändra sig genom att få mer makt medan kritikerna får mindre frihet. Även utländska investerare hukar sig. Ska rättsstaten byggas, korruptionen bekämpas, exploateringen av naturen stävjas och den ekonomiska tillväxten bli jämlikare måste istället de intressen och rörelser som verkligen vill förändring få mer inflytande genom demokratisk representation.

 

Vore detta realistiskt? Forskningen visar, att även om socialt och ekonomiskt mäktiga patroner fortsätter att dominera den formella politiken, så kan de inte längre vinna val bara genom att mobilisera klienterna som är beroende av dem. Arbetsförhållanden och sociala hierarkier blir flexiblare, folk får mångsidigare information och kräver civila och sociala rättigheter. Därför behöver eliten också bli populistisk, påstå sig lyssna på folk, upprätta direkt kontakt med dem via media och offentliga program (som hälsovård) och samarbeta med medelklassens organisationer.

 

Populismen missbrukas förstås men har ändå skapat visst utrymme för gryende alternativa grupper, som i Surakarta och Jakarta under Jokowi. Utmaningen är att grupperna måste bli starkare och göra skillnad. Hittills har de varit lokalt rotade, inriktade på specifika frågor och intressen, styrda av starka ledare och donatorer och ideologiskt splittrade. Den positiva nyheten från de senaste landsomfattande demokratistudierna är att detta kan förändras. Informanterna säger, att både enskilda och deras organisationer tror mindre än förr på marknadslösningar och självhjälp i det civila samhället. Istället har kravet på en rättvis och fungerade välfärdsstat ökat. Med urbaniseringen blir allt fler fattiga och lågavlönade beroende av bostäder, el, vatten och avlopp, liksom hälsovård, skolor, daghem, kollektivtrafik och förstås jobb. När detta inte fungerar ökar ilskan över korruptionen i bredare bemärkelse än den som bekymrar utbildad medelklass. Utanför städerna handlar korruptionen om expropriering av jordbruksmark, skogar och vatten. När motsättningarna ökar, avfallet stinker, och trafiken står stilla inser dessutom flera välbärgade och företag att de inte kan lösa problemen bara med tvång utan måste förhandla. Tillsammans har detta en politisk potential. Tydligaste exemplet är från New Delhi i Indien där ett nytt parti för ”vanligt folk” tog upp frågorna för ett år sedan och nästan fick egen majoritet. Slutligen leder den nyliberala tillväxten till att färre får ordnad anställning och att framsynta ledare för fackföreningar som försvagas inser behovet av bredare allianser med tillfälligt anställda och människor i den informella sektorn. Krav på icke-korrumperad samhällsservice, drägliga minimilöner och arbetsförhållanden samt sociala rättigheter och välfärd kan förena människor som annars har svårt att agera gemensamt.

 

Se där det slags demokratisering vårt bistånd borde prioritera! Annars blir det inte mycket mer än konkurrens inom eliten. Då motverkas varken korruptionen eller plundringen och den internationella konkurrensen på basis av svältlöner och bristande sociala rättigheter. Det hotar dessutom vår egen miljö, industri och välfärd.

 

Av Olle Törnquist, Professor i Statskunskap och Utvecklingsforskning vid Universitetet i Oslo. Han har i drygt 40 år jämfört arbetet för demokratisk utveckling i Indonesien med andra delar av det Globala Syd, bland annat genom studier av folkrörelser och tre nationella demokratiutredningar. Hans senaste bok är Assessing Dynamics of Democratisation: Transformative Politics, New Institutions and the Case of Indonesia (Palgrave 2013).
Publisert 3. juli 2014 12:48